Sånger från Älven
Älven kränger sig genom landskapet.
Utan att ta hänsyn till varken humla eller sten.
Bryter sig genom skog och mark. 
Maler berg till grus - grus till sand - sand till lera.
Knäcker trädstammar som om det vore tändstickor.
Drar gränser - Till synes utan att betänka vad som är till öst eller väst, norr eller söder.

Den är skoningslös, otämjbar.
Kanske det är därför den är så förlockande?
I bästa fall kan du dansa med den, men på en dålig dag slutar din dans i den.
Då är det bara att hoppas att Nornorna spunnit dig en lång tråd.

Den forsar fram.
Ständigt på jakt framåt, eller är det bakåt?
Obrydd om vad som var, vad som är eller vad som komma skall.
I konstant rörelse maler den ned verkligheten, och formar allt den kommer över.

Om du sluter dina ögon och lyssnar så kan du höra Näcken spela på sin fela.
Eller är det alverna som sjunger för dom som passerat till hel;
Timmerflottaren som tog ett snedsteg 
Fiskaren som gick för långt ut
Båten som kantrade 
Översvämningen som kom fortare än någon kunnat ana.

Eller är det Vardøger som ropar att du för guds skull skall hålla dig undan;
“Älven är okontrollerbar och skoningslös, det finns ingen möjlighet att ha ett sunt förhållande till en sådan vilde!”
Men det är redan försent, relationen är sedan länge fastslagen
Kärleken redan etablerad
Älven forsar genom dig
Älven är du

Jag är född i mynningen av nordens längsta älv.
Väl medveten om dess risker och lockelser
Klarälven - Värmlands livsnerv;
Det är den som gett näring åt hela landskapet. Det var den sista svenska floden med timmerflottning.
Fram till 1991 flottades timmer från skogarna i norr till bruket i söder - bruket som producerar var sjätte pappersförpackning innehållande vätska i hela världen.
Men brister dammen i Höljes så står hela Klarälvsdalen under vatten.
Älven är Värmlands aorta.

När jag fick frågan om att producera ett arbete till utställningen Älven fanns det ingen tvekan.
Jag badade med strömmarna så tidigt jag kan minnas
Flöt med - Simmade motströms. Kände den vänliga smekningen som brått kunde vända till den lömskaste kraft som förlamade din kropp och drog dig med och under.
Det var aldrig svårt att förstå vart berättelserna kom ifrån;
Berättelser om älvorna som dansar vid i älvbruset, Näcken som spelar bland stenarna.
Nymfer, Undin, Sjörå, Ran. Alla försök på att beskriva älvens starka personlighet.

Jag placerade ut mina arbeten längs med Glomma, men på behörigt avstånd.
Jag var egentligen aldrig orolig för älven trots att min erfarenhet borde tillsagt något annat.
Jag var orolig för vandalism från ungdomsskolan placerad precis bredvid. Arbetena skulle stå oskyddade ute i en månad - vid älvens kant fanns ingen gatubelysning.
Men kuratorn hade en skarp blick och vågade utmana mig att flytta arbetena närmare älvkanten. Jag kunde inte göra annat än att hålla med henne, arbetena lyfte verkligen i konfrontation med det brusande vattnet.

Men så en månad senare fick jag ett mejl med två bifogade bilder. Natten innan nedmontering hade älven stigit flera meter. Ett arbete hade farit med strömmen och resterande stod under vatten, i bästa fall skulle dom gå att plocka upp till våren.

Gjöll hade rest sin stora rygg!
Näcken spelat sina höga toner och älvorna dansade så att svetten lackade!
Undin bryr sig inte om samtidskonst. Inte Ran, inte Nymferna och heller inte Sjörået.

Jag måste erkänna att jag blev lite ledsen.

Eller, kanske de älskade arbetena mer än mig.
Älven ger
Älven tar
När höstvrålet tystnat var det som att det aldrig hänt.
Inte ett spår av arbetena gick att skymta.